SARA

Du satte min hjälte till livet och för det kommer jag vara dig evigt tacksam. 

Men där slutar även tacksamheten. Du har inte vart något annat än en jävla huvudvärk för alla som vart i din närhet. 

Jag har aldrig tyckt högt om dig, men nu kan jag med handen på hjärtat säga att jag HATAR dig.

 

Jag hatar dig så blixtrar framför ögonen och fräter i venerna. Jag kan inte sätta ord på vad du egentligen är för du är så långt ifrån mänsklig som det bara kommer. 

 

Man ska aldrig önska olycka över någon annan, men jag hoppas att du dör. Ensam och långsamt.

För det är det du gör med mig nu. Du kväver all lycka som jag någonsin haft, du vill ta ifrån mig och min familj det finaste och vackraste vi har tillsammans och det är att vara på den plats min hjälte älskade över allt. Den plats som han byggde till OSS för att vi ska vara nära honom, även när han inte är där. För han är där. I vinden, i havet, i solen, i dom spindelnätsfyllda hörnen. Han är överalllt. Du ser inte det och kanske därför göt du så här mot oss.

 

Du ser bara din egen olycka och bryr dig därefter. 

 

Ditt narcisistiska praktsvin.