Så jävla fint, så jävla sant
Tänker inte sticka under stol (någonsin) med att jag tycker att Michaela Forni skriver så sjukt fint.
Tänker inte heller säga att jag inte grät en skvätt när jag läste det här, för det är så det är.
Vänner.
Vi ska alltid hålla ihop. Trots allt som kommer mellan och kanske förstör. Män och arbeten, karriär och kärlek. Allt det runt omkring är viktigt, men vi är viktigast. Den andra familjen man inte delar blod med men oj så många känslor. Vi som håller varandras händer när någon av oss gråter. Som tröstar och finns där. Som gör allt för att jag ska bli på bra humör när jag har ett krossat hjärta. Vi, som släpper allt inom en sekund och rusar in i en taxi så fort vi hör "jag måste prata" i telefonen. Vi som försvarar varandra i alla lägen. Vi som står upp för varandra. Som torkar bort varandras tårar och bygger upp varandras skratt.
Vänner är den andra familjen man själv har valt. Vi måste komma ihåg hur viktiga vi är för varandra, hur allt omkring bara är en bonus. Kärlek är så vackert men vissa pojkvänner kommer och sen går dem. De är en rolig bonus i livet. Men vi är familj. Vi bygger upp varandra när de som kommer sedan går och lämnar något trasigt kvar. Det är vi som lagar varandra. Som ger äkta komplimanger och bjuder på pizza eller lånar ut en schysst klänning. Som säger "jag älskar dig" och menar det, vårdar det, respekterar det. Allt annat är en rolig bonus, men vänner är på riktigt.
Saknar er så det gör ont i mig och jag tänker tamefan på er varje dag.